top of page

MITT FRÄMSTA MISSBRUK

Updated: Jan 12, 2023

Som ni vet ska jag börja plugga modevetenskap till hösten. Det här ser jag jättemycket fram emot men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag samtidigt är lite rädd. [EDIT: Snarare livrädd]. I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag ska se första tiden på universitetet som en slags provperiod för att se hur jag reagerar på att vara tillbaka i skolbänken. Jag lovade då att tala mer om det vid ett senare tillfälle och det får helt enkelt bli nu.

Jag kan inleda med att säga att jag har en minst sagt komplicerad relation till skolan. Inte av skälet att jag blivit mobbad eller haft problem med det akademiska. Tvärtom har jag alltid trivts väldigt bra i skolan, kanske lite för bra till och med. Samtidigt har jag aldrig mått så dåligt som när jag studerat. Nu låter detta väldigt paradoxalt inser jag men jag ska försöka förklara så gott jag kan.


Jag har alltid haft hyfsat lätt att lära mig och därmed fått väldigt bra betyg utan att egentligen behöva plugga särskilt mycket. Men det finns en baksida med att bli väldigt bra på en sak när man i övrigt har rätt kass självkänsla. När man inte anser sig själv och sin person ha ett egenvärde, dvs ett värde oberoende av yttre faktorer, så är det lätt att man börjar värdera sig själv utifrån sina prestationer och när man då hittar något man är bra på är det lätt att viga hela sin själ till just "det". För utan "det" saknar man ett värde och utan ett "värde" finns inget själ att leva. När jag, bara sex år gammal, insåg att skolan var "det" för mig så inträffade just detta. Utan skolan saknade jag identitet och syfte. Jag hette mina betyg, var x antal A:n gammal, klädde mig i omdömesmatriser och knarkade positiva kommentarer från lärare. Jag sov, åt, andades och levde skolan, i nio år.


När jag, första året på gymnasiet, blev sjukskriven till följd av utmattning, depression och en skenande ätstörning drog jag ingen som helst parallel till skolan. Som jag såg det var skolan den enda platsen i världen där jag faktiskt passade in. Det kändes lättare att prata med människor när de befann sig i ett klassrum och korridorerna upplevdes mer välkomnande än mitt eget hem som under den perioden enbart förknippades med ångest. Jag ville inget hellre än att komma tillbaka till det enda jag visste att jag faktiskt var bra på, till den enda plats där jag kände att jag fyllde ett syfte. Och tillbaka kom jag, bara för att falla tillbaka i samma mönster som tidigare.


Det har tagit mig måååånga år av terapi och självransakan att komma till insikt om att skolan inte är en plats för mig. Lektionerna, uppgifterna och proven är för mig inget mer än ypperlig såjord för groende prestationsångest, orimliga krav och självskadebeteende. Och jag vet hur lätt jag har för att låta allt detta uppsluka hela min person tills jag inte är mer än ett tomt skal med framgång på papperet.


Att få insikt om detta har dock väckt nya frågor. Jobbiga frågor som jag tidigare lyckats ducka och undvika i när jag förlagt hela mitt liv, värde och öde i skolans trygga famn. För vem är jag om inte en elev? Vart hör jag hemma om inte bakom skolbänken? Och vem avgör mitt värde om inte min lärare? Till en början kände jag mig som Ingen, utan tillhörighet och utan värde. Nu är det bättre och jag har mer och mer börjat förstå att jag inte behöver uppfylla ett syfte för att vara tillräcklig, att min blotta existens faktiskt är bra nog. Jag försöker iaf intala mig det. Men vissa dagar, när självkänslan är på botten av Marianergraven söker jag fortfarande bekräftelse i hur mycket och vad jag lyckas åstadkomma. Dessa dagar lockar skolan mer än någonsin, samtidigt som den skrämmer mig. En skräckblandad förtjusning helt enkelt. En fin balansgång.


Förhoppningsvis kommer jag med åren bli bättre på att särskilja min identitet från mina prestationer men tills dess måste jag vara försiktig, allra mest när jag nu går tillbaka till skolans utstakade bedömningsmallar och kriterier. Så är det bara och så får det va. Jag kan omöjligt vara den enda.


Kärlek,

Comments


bottom of page